Historia om murare

De äldsta murar vi känner till i vårt land är resterna av de gotländska och öländska fornborgarna. När alla dessa stenar en gång lades på varandra kände man dock inte till tekniken att foga med murbruk . Ett av Nordens äldsta prov på att foga med murbruk är Estrids kyrka i Roskilde i Danmark, som låg på den nuvarande domkyrkans plats och som byggdes för snart tusen år sedan. Det var främst med de många kyrko och klosterbyggena som förebild som murningstekniken sedan utvecklades. Detta gör att vi fortfarande talar om äldre taktegel som munk- och nunnetegel och att vår tids murare ännu lägger olika varianter av så kallade munkförband . Murarna har historiskt  ett omfattande skråspråk som lever kvar än i dag. För lekmannen kan vissa beteckningar vara näst intill oförståeliga. Uttrycken bevisar inte minst att murarna tidigt höll sig med ett eget yrkesspråk , något de lär ha gjort sedan 1340 då sextio arbetare vid Uppsala domkyrkas byggnadshytta fick rätt att kalla sig murare . På den tiden inspirerades skråspråket av latinet och var sannolikt mer komplicerat för utomstående än vad fackspråket och uttrycken är i dag, vilka faktiskt kan vara krångliga nog för den oinvigde. Exempel på ord som används: Rappa, Skrota, stocka . Muraryrket har funnits sedan urminnes tider, man har i årtusenden murat ugnar för matlagning men även bostäder. I Sverige bildades under 1400- talet så kallade ”skrån”, ett skrå var en yrkesgrupp. Här bildades murarskrået och de hade dels till uppgift att utbilda ”lärpojkar”, men även sociala uppgifter såsom att ta hand om sina medlemmar mm. När lärpojken arbetat 7-8 år kunde han avlägga ett gesällprov , vilket innebar att han gjorde ett arbete för att visa vad han kunde. Efter gesällprovet kunde han avlägga ett mästarprov , men fanns det inget behov för en mästare fick han antingen söka sig vidare till en annan stad, eller fortsätta som gesäll. 

Murare Jonsson
Rubriken är hämtad ur boken ”Hörneå, vår by dess historia” publicerad 1999. Artikeln tillkom som en effekt av det 102-åriga vykort som Erik Idhult nyligen skickade till Redaktionen. Erik är filatelist och har intresse för vykortets frimärke och poststämpel, inte minst. Det var stämplat ”Hörneå 1912”. Vykortets motiv visade bygget av Hörnefors Sulfitfabrik år 1905, även det ett återkommande tema inom Becken-Webben. Det som var ytterst intressant var att vykortet en gång var skrivet i Becken by, av Edvard Jonsson och fru Erika. Edvard var murare , därav rubriken.

Vi ska här återkomma till murare Jonsson. Denna artikel har grund i boken ”Hörneå, vår by, dess historia” utgiven 1990, och återberättar historien som är skriven där om Jonssons, med lite fri anpassning. Den ursprungliga texten var författad av nutida släktingar: Gun Jonsson, Hjördis Sjöstedt-Smith, Lars Jonsson, Inger Boström och Ulla Ödling. Både Gun Jonsson och Lars Jonsson bor kvar i Becken by. På fråga ställde sig Gun positiv till att vi återgav historien. Som bakgrund till artikeln hänvisas till ”Evard Jonssons vykort år 1912 – Hörnefors Sulfitfabrik” publicerad 2014-02-01.

Bild 1. Familjen Jonsson samlad i sitt hem en jul kring år 1920. Erika och Edvard Jonsson ses längst till vänster i bild. I mitten sitter barnen John, Valter och Hilda Jonsson. Herren till höger heter Oskar Jonsson. Rimligen är det bybon och nära grannen Algot Engström som fotograferade.

Erik Edvard Jonsson föddes i Gräsmyr den 24:e oktober anno 1878. Han intresserade sig tidigt för muraryrket , ett gammalt och nödvändigt yrke. Mycket av det som idag gjuts i betong murades för hand förr i tiden, vilket säger en del om behovet. Behovet visade sig inte minst då Hörnefors Sulfitfabrik skulle byggas upp några år in på seklet 1900. Mitt under byggperioden, 1905 gifte sig Edvard och Erika. Erika hette även Johanna och med efternamn Mattsson (Ericsdotter) som ogift. Även hon var född 1878 och kom från Norrbyn strax söderut. Erikas far var fiskare och båtbyggare, en miljö som Erika växte upp i. Därför rökte hon pipa under hela sitt leverne, vilket nog inte var så vanligt för damer varken då eller idag.

Till en början bodde Edvard och Erika på Hamnskär (för utomstående läsare = den kustnära delen av dagens Hörnefors där Sulfitfabriken byggdes). År 1912 köpte de ett mindre jordbruk i Becken by, till en kostnad av 300 kr. Gården hade först ägts av Erik Olof Johansson med bakgrund från det närbelägna Bjennberg men därefter ägdes fastigheten av Erik Rehnmark. Rehnmark är en gammal släktgren i byn och i detta fall handlar det nog om ”Erik Rehnmark den yngre” född 1843, den som sålde gården till Edvard och Erika.

Bild 2. Murare Jonssons gård i Becken by. En kornhässja står bakom den lilla ladugården. Man vill nog tro att fotot är från 1920-tal av Algot Engström. 

Edvard fortsatte som murare under sommartid. Vid det här laget var Hörnefors Sulfitfabrik färdigbyggd och i full produktion. Trots det fanns det mycket arbete med reparationer och utbyggnader. Det berättas annars om att Edvard trivdes med jordbrukaryrket. Både murare och jordbrukare har säsongsvariationer med mindre jobb vintertid, då jobbade Edvard hemmavid i skogen istället.

Erika födde tre barn. Som brukligt för en ”bondmora” skötte hon även ladugården med häst, kor, getter och killingar, som det står skrivet i Hörneåboken. På vintern jobbades det med lin och ull, samt vävning och sömnad. De tre barnen gick i skola i Becken by. Edvard hade oturen att drabbas av en hjärnblödning och dog endast 58 år gammal, på sommaren 1936. Detta tog hårt för Erika, mitt under sommargöromål med slåtter och annat på gården. Erika återhämtade sig och blev 76 år gammal (d1954).

Dottern Hilda föddes 1906. När hon var 19 år lånade hon ihop pengar till en stickmaskin, och utbildade sig i detta yrke. Hon gifte sig sedermera med bybon Valter Sjöstedt 1938. Valter var son till Reinhold Sjöstedt som ses på bild på annat håll inom Becken-Webben. Paret flyttade till den södra ändan av byn och byggde sig ett hus där. De fick två döttrar, Gun och Hjördis. Gun bor således kvar i Becken by medan Hjördis sedan många år bor i USA. På 1950-talet köpte sig Hilda och Valter ett mindre jordbruk i byn. I mångt och mycket blev det Hildas arbete med att sköta jordbruket medan Valter hade anställning vid Fabriken i Hörnefors. Hilda blev 70 år gammal (d1976).

Utöver dottern Hilda hade Edvard och Erika två sönder, Valter född 1910 och John född 1912. Valter gifte sig 1937 med Elsie Sjöström och fick sonen Lars. Familjen byggde sig ett hus som granne till barndomshemmet i byn.  Valters bror John tog sedermera över barndomshemmet efter faderns plötsliga död, och modern Erika bodde kvar en tid. John gifter sig med Sigrid Hedström 1939 och de fick två döttrar Inger och Ulla.

Både Valter och John följde i faderns fotspår och utbildade sig till murare . De hade båda fast anställning vid Hörnefors Sulfitfabrik, ett tryggt men ganska dåligt betalt arbete. Dessutom innebar jobbet en del farliga arbetsmiljöer, exempelvis att renovera syrakokare med nytt invändigt kakel . När de nådde 45-årsåldern (vid mitten av 1950-talet) beslutade de sig för att starta egen rörelse istället. Ytterligare en murare , Ture Sjölund, gick med i rörelsen. Orderboken var välfylld sägs det, med mycket murande tillsammans under många år framöver. Man köpte sig en bil för att kunna förflytta sig själv och material till och från arbetsplatser runt om i trakterna. Många privathus, industribyggnader och kommunala anläggningar murades upp. Ture blev sjuk och måste sluta i företaget varefter det två bröderna Valter och John fortsatte själva. Valter gick i pension, vid mitten av 1970-talet, och då fortsatte John några år ensam.

Det höll på att bli förtidspension för en av bröderna i början av 1970-talet. Orsaken var problem med händerna, och möjligen med någon typ av eksem funderades kring. Men, han blev botad av en klok gumma istället, och detta krävde två besök. Vid första besöket fick han instruktioner om att stänga alla dörrar och spjäll och stanna inomhus en hel dag. Efter denna behandling började händerna återhämta ganska fort. Vid nästa besök fick han lämna lite hår och naglar till gumman, men det framgår inte vad hon gjorde med detta. Något bra måste hon ha gjort i alla fall eftersom händerna tillfrisknade helt. Besvären kom aldrig mer tillbaka. Gumman ville inte ha betalt för sin framgångsrika behandling, eftersom det då fanns risk att hon ”tappade kraften”.

Gunnar Engström, 2014-02-07

Ursprunglig text 1999, av: Gun Jonsson,
Hjördis Sjöstedt-Smith,
Lars Jonsson,
Inger Boström,
Ulla Ödling

Kalkhistoria

Världen
Över hela världen har människor använt kalkbruk i tusentals år. Om inte kalkbruket funnits skulle många av historiens mest fantastiska och spektakulära byggnadsverk inte ha kommit till. Kalkbruket har också visat sig ha en enastående förmåga att motstå tidens skadliga inverkan och dessutom skapa en bra miljö inuti byggnaderna. Om du är lycklig ägare till en gammal byggnad där kalkbruk varit använt som murbruk och/eller puts , finns det all anledning att fortsätta att använda det vid restaurering för att bibehålla alla de goda egenskaper som kalken för med sig.

Att bränna kalk och använda det som bindemedel var något människan kom på tidigt. Flera av världens mest kända byggnader som står kvar än idag murades eller putsades med någon typ av kalkbruk . Som exempel kan nämnas Colosseum och Pantheon i Rom, Europas katedraler, Kinesiska muren och pyramiderna i Giza varav de sistnämnda putsades med ett kalklager vid färdigställandet. De äldsta resterna efter kalkbränning har man dock hittat i Göbekli Tepe i nuvarande Turkiet och tros vara kring 12000 år gamla.

Öland
Kalkanvändningen på Öland har en lång historik och kalkprodukter har under lång tid exporterats långt utanför öns gränser. Dels för att ön har legat strategiskt bra till för sjötransporter och dels för att den öländsk kalk har under alla tider ansetts hålla en mycket hög kvalité.
Otaliga kyrkor i norra Europa har kalksten från Öland i golv och väggar.
För att täcka behovet av bränd kalk byggdes det mängder med ugnar på ön för att bränna kalk till allehanda produkter, allt från jordbrukskalk till kalkbruk . Bönderna brände ofta kalk i små stukor för eget behov, man kan fortfarande se rester av sådana ugnar längs stränderna på västra sidan av ön där det fanns tillgång till alunskiffer som innehöll så pass mycket olja att den gick att använda som bränsle. Skiffern varvades med kalksten i stukorna och tändes på, en svavelosande blåvit rök bildades när den glödande skiffern sakta värmde upp kalkstenen till en temperatur mellan 800-1000°C. Skiffer innehåller också aluminium, kisel och järn som när det användes i kalkbruket tillsammans med den släckta kalken förstärkte de svagt hydrauliska egenskaperna som kalken redan besitter, och gav dessutom en karakteristisk rosa färg.
Även storskalig bränning av kalk har ägt rum i bland annat Grönhögen och Degerhamn, och skutor forslade kalken vidare till fastlandet. Det var inte ovanligt att man fraktade  osläckta kalk på dessa skutor och det finns flera historier om hur kalk kom i kontakt med vatten under seglingen varvid kalk under våldsam reaktion med vattnet expanderade och gjorde att skutan sjönk. Numera har de flesta ugnar rasat och endast fragment av de en gång så stora ugnarna återstår att finna. Som kuriosa kan nämnas att det som en gång var 18 kalkugnar i Grönhögen numera blivit golfhotell.

Helsingborg – kalkbränningens metropol
Helsingborg var metropolen för kalkbränning i slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Styckekalken eller kalkstenen kom sjövägen från Limhamn; i Helsingborgsområdet fanns nämligen ingen förekomst av kalksten .

Den brända kalkstenen levererades i huvudsak till byggarbetsplatserna. Det första man gjorde var att gräva en kalkgrav, där man förvarade den släckta kalken en tid, tills man skulle använda den som bindemedel till puts och murbruk och för kalkning av fasad .

Kalkindustrin växte och ”Hälsingborgskalken” etablerades

Efterhand som byggnationen ökade och större mängder kalkbruk användes växte murbruksfabrikerna, som levererade färdigt kalkbruk , fram. Likaså tillkom kalkslagerier, som tillhandahöll slagen kalk för blandning med ballast på arbetsplatsen. Helsingborg kom att bli den plats i landet som stod för , slagen kalk eller , stampad kalk , (benämningen har samma betydelse). På 40-talet etablerades flera kalkslagerier Stora mängder kalk , räknat i tusentals ton om året, levererades landet över. Det var då namnet och begreppet ”Hälsingborgskalk” kom till.

Kärvare tider för kalkslagerierna
I takt med minskade volymer under 1950- och 60-talen tvingades kalkslagerierna att lägga ner ett efter ett.